"Nu är det två år sedan jag opererade mig. Jag missade inte en match. Jag fick beskedet i december lagom till jul och opererade mig i mars. Där och då bröt jag ihop. Men läkaren sa ”att det här grejar vi” och jag trodde honom. Men det är klart att när jag åkte till Linköping för operation där i mars visste jag ju inte om jag skulle komma hem igen. Det var nog värre för frugan och barnen egentligen."
En av de eldsjälar som arbetat längst i föreningen är Stefan Andersson. I december 2023 fick han och hans familj beskedet att Stefan drabbats av cancer. Till och med i det läget bestämde sig Stefan för att fortsätta ta sig till hallen och jobba ideellt för IK Oskarshamn, laget i hans hjärta. Det här är historien om Stefan och vad som driver en man att ge så stor del av sitt liv till en ishockeyförening och varför han vill fortsätta göra det.
– En del som drabbas av den här sjukdomen mår väldigt dåligt. Det blev inte jag. Visst jag tappade håret och så där. Det stack lite i fingrarna och i munnen. Jag opererades och fick fyra omgångar cellgifter. Jag låg på sjukhuset i Linköping en vecka och flyttades sedan till Kalmar ett tag. Idag säger läkarna att cancern är helt borta. Det är otroligt vad de är duktiga idag. De är helt otroliga, säger Stefan Andersson.
Hans första uppdrag i klubben var att sitta i speakerbåset. Året var 1974 och Stefan och hans kompis spenderade otaliga timmar på isen med att spela hockeybockey.
– Jag var målvakt eftersom jag var för dålig på att åka skridskor. Vi hette Scania 1 och vann Oskarshamnsmästerskapen sju gånger eller något sådant tror jag. Det var roligt och på den vägen blev jag involverad i IK Oskarshamn. Min första kontakt med sporten var nog egentligen innan dess. Jag bodde på Hantverksgatan när AIK hade sin uterink på Kikeboplan. Då satt man i träden och kollade när de spelade där.
Det var för 52 år sedan och Stefan har inte tacklat av sedan dess. Intresset är fortsatt lika stort och i grund och botten är han en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna.
– Jag körde klockan i 10 år, satt i utvisningsbåset och hade hand om all personal i speakerbåset och sådana grejer. På den tiden hade vi ju även sångerskor innan match som sjöng nationalsången. När ordinarie sångerska inte kunde komma var det min uppgift att hitta en ersättare.
Idag har Stefan tagit sig från sargkanten upp till statistikhyllan i Be-Ge Hockey Centers tak. Där är han en del av det gäng som räknar statistiken under en match.
– Vi är ett stort gäng som jobbar. Jag kör tacklingar och tekningar vilket är bra. Då hinner man se lite av matchen också, haha.
Är du statistikintresserad själv?
– Inte ett dugg. Jag fattar inte ens vem som ska ha all statistik, men jag tycker att det är roligt att hålla på. I början var jag sitta och titta hela tiden, att fokusera hela tiden. Nu är jag mer van och kan se matchen också.
Du går nu in på din 53:e säsong. Vad är det som håller dig kvar i IK?
– Jag kan inte säga något negativt om den här klubben. Den betyder mycket för mig och den gemenskap vi har i klubben är speciell. Visst man kan vara förbannad och det är väl en sak. Det är känslor och det vore värre om man inte brydde sig överhuvudtaget. Men något negativt har jag inte att säga. Det är folket som för klubben och där är vi bra, avslutar eldsjälen Stefan Andersson.