Eldsjälsporträttet: Birger ”Biggan” Johansson

Det karaktäristiska ljudet från ett par träskor studsar mellan Arenarestaurangens väggar. Birger Johansson är punktlig som vanligt. 10.00 har vi stämt träff och varken en minut innan eller en minut efter klockan 10.00 infinner sig Birger på mötesplatsen. Arenarestaurangen var fylld till brädden för ett par dagar sedan, när IK mötte Nybro i den sista grundseriematchen för säsongen. Denna onsdag ekar restaurangen tomt. Vårsolen tar alltmer anspråk på dagens timmar. I hockeykretsar kallas vädret i mars och april för slutspelsväder. IK Oskarshamns a-lag ska under kvällen spela säsongens nästsista grundseriematch och är sedan en tid tillbaka redan klara för slutspel.

Det berör dock inte Birger så värst mycket. Hans fokus ligger på juniorlagen och har gjort så under 48 år. Säsongen 25/26 är den 49:e i ordningen för Birger och han har inga intentioner på att lägga av.

– ­När säsongen är slut blir man rastlös. Man blir orolig i kroppen. Hockeyn är som ett gift. Det är det ju! ”Nästa år ska jag inte fortsätta.” säger man… Så ser man ishallen och så börjar det krypa i kroppen igen. Jag har aldrig lagt av och det kommer jag inte göra heller. Det blir livet ut här. De får bära ut mig i kista härifrån, säger Birger Johansson.

Birger, Birger, Birger… De som känner Birger vet mycket väl att han inte heter Birger i folkmun. För dem som känner honom är det rätt och slätt Biggan och så har det alltid varit.

– ­Jag vet inte varför det är så. Jag har ingen aning men jag heter ju Birger men det är det ingen som vet om. Om någon säger Birger är det ingen som reagerar men alla vet vem Biggan är och så har det alltid varit. Jag tycker att det är så härligt, säger Biggan.

Segerdansör och materialare

Han spelade fotboll i AIK och bandy i Stjärnan men någon hockeyspelare blev det aldrig utav Biggan. Åren har ändock spenderats i ishallen och för Biggans fru är det en smärre chock när han befinner sig inom hemmets fyra väggar.

– ”Jaha, vad kul att du är hemma ikväll.” brukar hon säga när jag är hemma, skrattar Biggan och fortsätter:

– Jag är materialare i juniorlagen, i både J18 och J20. Jag har varit med i Hockeyskolan och tränat lite men det är materialare som jag varit mest. Jag tycker att det är så roligt att vara med och skoja med grabbarna. Det är ju det som sporrar mig att fortsätta. Du vet att jag känner mig lika ung som dem.

Lika mycket som Biggan uppskattar grabbarna i lagen uppskattar grabbarna i lagen Biggan. Efter vinst har det blivit lite av en tradition att Biggan ska bjuda på en dans, en tradition som började i J18-laget och som sedan spred sig till J20.

– Jag slog en rövare och sa till grabbarna att frugan och jag är svenska mästare i dans. Det var det dummaste jag kunde säga där och då. Då var det upp till bevis. Varje match vi vann fick jag gå in och dansa. ”Var är Biggan?” skrek de och jag fick gå undan och försökte gömma mig. De hittade mig och drog dit mig likt förbannat. Så har det blivit och det blir ju stående ovationer varje gång. Jag tycker att det är roligt.

Med sina år i juniorlagen har det kommit och gått ett par spelare genom Biggans omklädningsrum. Han minns inte alla spelare men alla spelare minns Biggan.

– Ibland kommer det upp någon på stan och säger ”Hej Biggan!” och jag står bara och tittar på honom. De har fått skägg, tappat håret, fått lite mage och så börjar man prata lite minnen och så säger de något som gör att man kommer ihåg vem det är. Det är pinsamt att man inte känner igen dem men det har gått så många år och de förändras ju.

Mångas största minne i IK-historien är självklart avancemanget till SHL 2019. Biggan däremot hittar det vackra i det lite mindre storslagna och besvarar frågan: ”Vad är ditt största minne från din tid i IK?” med det korta och koncisa svaret ”Sweden Rock Cup i Sölvesborg.”

– Det var hålligång. Vi tog den cupen två år i rad. Det var ett riktigt pådrag och vi vann. Vi var som kungar där nere i Sölvesborg. Sedan får man väl ändå säga när vi vann DM två år i rad. Båda gånger slog vi Troja. En gång i Ljungby och en gång i Gislaved. Det var med Joel Svensson, Herman Träff och det gänget.

Nu stundar den roligaste delen av säsongen, så även för dem som Biggan brinner allra vildsintast för ­– juniorerna. J20 spelar förkval för att ta sig till det slutgiltiga kvalet till U20 Nationell och J18 krigar för fortsatt existens i landets högsta serie för artonåringar. Att a-laget spelar slutspel HockeyAllsvenskan är så klart också kul men för Biggan betyder juniorerna mest och det kommer de alltid att göra.

Tack Biggan för alla timmar och all omtanke du skänker IK Oskarshamn. Utan eldsjälar som du skulle vår förening aldrig fungera.