Eldsjälsporträttet: Kenneth Bernving – Från pipa till utvisningsbås

– Och sedan det som är roligt med en grej, det är ju att jag har hand om puckarna också och när pucken åker ut över sargen så kommer ju domarna till mig när de ska ha en ny puck, säger Kenneth, skrattar till och fortsätter:

– Det har jag ju övat på. Ibland kommer de fram innan match och säger något i stil med att ”Ikväll ska det bli kul, du skickar ju iväg pucken så jäkla bra.”

 Kenneth Bernving har sin plats i hallen i det bås där ingen spelare egentligen vill sitta. Han har hand om bortalagets utvisningsbås och ser till att ingen släpps ut vare sig för tidigt eller för sent. Det är även hos Kenneth som domarna får hämta förlupna puckar för att snabbt kunna sätta i gång spelet. Och konsten att perfekt tajma puckkastet så att domaren slipper stanna till är en konstform som Kenneth har bemästrat under sina 10 år i båset.

– Du vet ibland kommer de ju i en jäkla fart. Jag ser när de kommer och då gäller det att vara med. Det underlättar för domarna så det är inte bara snyggt. Det har jag faktiskt övat på, haha.

Du har fått träffa många olika spelare under tid i utvisningsbåset. Är det någon spelare som sticker ut lite extra?

– Dick Axelsson, helt klart. Ibland kunde han komma in skitförbannad och då fick man akta sig så man inte fick en klubba i huvudet. Sedan skrattar han bara efteråt. Han kunde svära som fasen och slå med klubban och skrika på domaren och så där men när han fått det ur sig så skrattade han bara.

– ­Och alla frågar samma sak när de kommer in till mig. ”Såg du vad jag gjorde? Det var väl inte utvisning?” Ibland brukar jag få säga till dem att lugna sig så att de inte åker på ytterligare en tvåa, haha.

Allting började när Kenneth vid 20-års ålder bestämde sig för att sluta spela hockey.

– Jag var inte så bra och upptäckte det rätt snabbt själv. Men jag hade ju kvar kärleken till hockey och fick frågan av Per-Olof ”Pia” Karlsson som var ordförande då om jag inte skulle bli ledare i hockeyskolan. Så då blev jag assisterande tränare till Ewert Mellström. Det var jätteroligt. Vi hade ansvar för 66-orna, Stefan Falk bland annat och vi körde med dem ett år eller två.

Sedan var det dags för Kenneth att få ansvar för ett eget lag och det var inte vilken kull som helst utan 73:orna. 

– ­De var så jäkla duktiga. Vi vann allt. Det var ett jämt lag och hade ju med Matthias Johansson även att han var ett år yngre. Vi såg honom på en uttagning och tänkte att honom måste vi ha i laget. Han var en stjärna redan vid 13 års ålder.

Som en del av uppdraget som ungdomsledare ingick det att utbilda sig till domare och döma matcher.

– ­Det tyckte jag var så roligt så det slutade med att jag kuskade runt södra Sverige och dömde matcher. Jag for som en skottspole mellan ishallarna. Då ägnade jag mig bara åt att döma och det var rätt kul faktiskt.

Han jobbade sig upp i seriesystemet och fick döma matcher i division 2, samma serie som IK Oskarshamn då spelade i. 

– ­Det året som IK vann serien. Då spelade ju IK, Kalmar, Nybro, Västervik och Vimmerby i samma serie. Men jag fick ju självklart inte döma IK:s matcher. Det hade varit konstigt. 

Med sina 53 år i klubben har han varit med om mycket och att det då uppstår en lång tystnad efter den avslutande frågan, är inte konstigt: 

”Vilket är ditt största minne i IK Oskarshamn, bortsett avancemanget till SHL?”

– Jag har två minnen faktiskt. Först och främst när Per Bäckman kom till klubben. Då hände något med IK Oskarshamn. Då började jag gå tränarutbildningar och fick en djupare kunskap inom hockey och då tändes gnistan ytterligare för mig. Det andra minnet för mig måste vara Mathias Johanssons a-lagsdebut. Då var jag assisterande i a-laget och han gjorde debut som 14-åring. Jag hade ju haft honom i pojklagen och i juniorlaget. Han var skitbra och det var ingen chock för mig när han så småningom spelade i NHL. Men Mathias a-lagsdebut är det finaste minnet för mig, säger Kenneth och säger avslutningsvis:

– IK Oskarshamn som klubb och förening känns som en stor familj.